Abolitionismen en bra förebild

Historien lär oss att åtskilliga grupper människor de senaste seklen getts ökat värde och större rättigheter. Män och kvinnor har fått rösträtt. Fattigstugorna har övergetts och levnadsvillkoren för äldre har förbättrats. Arbetsmiljön har blivit allt säkrare. Den kanske största skillnaden är nog ändå rätten att födas fri; att inte ägas av en annan människa.
Efter västvärldens 40 år av fri abort är det dags för nästa grupp att få sin frihet: De, vars röst inte hörs. De minsta människorna. De ofödda. De många decennier av slit som ligger framför oss kommer inte att bli lätta, men förhoppningsvis framgångsrika om vi låter oss vägledas av den segrande, och i många fall likartade, kampen för rätten att födas fri.

Det finns mycket att lära av den långa kampen för slavarnas frihet, abolitionismen, i det brittiska imperiet. De mest omskrivna hjältarna, Wilberforce och Clarkson, kämpade från 1780-talet och fick se slavhandeln avskaffas 1807 fram tills (nästan) alla slavar i Brittiska imperiet frigavs 1838.
Viktigt att notera är då att en domstol i England redan 1569 slog fast att engelsk lag inte erkände slaveri. 1701 förklarades att varje slav, som sätter sin fot på engelsk mark, blir fri. 1772, i fallet Somerset vs. Stewart, gav en domstol de återstående drygt 10 000 slavarna i England och Wales deras frihet. Den absolut mest omskrivna delen av abolitionismens historia i England, med Wilberforces envisa kamp i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, handlar alltså om en tid då landets slavar redan var fria men där slavarna i de övriga delarna av imperiet fjättrades av bojor.

Den utmaning vi står inför: att vända ett samhälle där abort antingen ses som nödvändigt eller som en "mänsklig rättighet", är gigantisk. Så vad kan vi lära oss av abolitionisternas seger?
Försvaret av både slavars och oföddas rättigheter är universellt och det behövs ett tryck från människor och organisationer i de nationer som respekterar varje människas värde, likt det tryck som orsakades av slaverimotståndare i USA:s nordstater mot sydstaterna.
Vi behöver en livets kultur, där teaterpjäser, böcker, konstverk, dikter och filmer når människors hjärtan. Det behövs kreativa aktivister som Anthony Benezet, som bland mycket annat startade en skola för barn till slavar och personligen uppvaktade varenda politiker
i sin delstats politiska församling.
Människor från många olika yrkesgrupper måste använda sin kompetens och erfarenhet i livets tjänst. Entreprenörer kan genom framgångsrikt företagande
i många branscher bidra till att oföddas ställning stärks. Jurister, rektorer, journalister och vårdpersonal som vill och vågar stå upp är lika viktiga. Vi behöver världens största gräsrotsrörelse av övertygade människor som brinner för och pläderar för de svagastes rättigheter.

Vi behöver massor av budbärare och mängder av olika arbetssätt som delar målet att varje människa ska ges den mest grundläggande rättigheten, rätten att få födas. Inte färre.
Kommer de nuvarande makthavarna då att ändra sig? Nej, troligen inte, men det är sällan större samhälls-förändringar kräver det, då nya generationer tar vid. Når du och jag de unga när deras värderingar formas, kan de ofödda få sina rättigheter redan på en eller två generationer.